(se nedan för svenska)
VALOKUVAGALLERIA HIPPOLYTE
Kalevankatu 18 B, 00100 Helsinki
+358 9 612 33 44, www.hippolyte.fi4.12.2009–3.1.2010
Jaakko Koskentola
VIERAISIIN PÖYTIIN
Tässä, kuva; mutta oudosti minua jo viedään sen ääreltä toisaalle.
Jaakko Koskentolan kuvat harhauttavat pois vain yksinäisyyden teemastaan. Ne kuiskaavat, että ihmisiä erottavat etäisyydet ovat myös ehto sille, että voin koskaan tavata ja kohdata ketään. Jokin muu jossakin on tuloillaan näiden kuvien myötä.Harhaudun miettimään sitä kertaa, kun aloimme pienessä seurueessamme leikkiä totuutta ja tehtävää. Kun tehtäväni aika tuli, tuttavani luulivat hämmentävänsä minut. He sanoivat: katsele ja valitse kaikessa rauhassa tämän baarin ihastuttavin nainen, ja mene sitten kertomaan, että hän on mielestäsi kaunein täällä, tänä iltana.
Riemastuttava tehtävä, jos hän ilahtuu, vähän, vaikka myöhemmin.
En tietenkään suoriutunut puheistani niin hyvin kuin kuvittelin ja suunnittelin (viinin kanssa pitää olla varovainen siirryttäessä yli tavanomaisuuksien).Kaikki nuo kauniit kasvot ja niiden myötä kirkkaana viiltävät kaipaukset, etäisyyksien saattelemat koskevuuden katkokset.
Suloinen kirpeys kun tiedän, etten voi omistaa häntä enkä hänen hymyään, edes hetkeksi. Ei suudelmaa, ei ihon lämpöä ihoa vasten, mutta kuitenkin... kuin kosketus.
Kevyesti, ilmavasti ihmisen osa on mieltyä toisista henkiruumiista.Ihastunko ohimenevän kuolettavasti kerta toisensa jälkeen näissä kapakoissa, tällaisten baarien pöydissä? Kyse ei olisi niinkään himosta tai halusta. Ihastuminen: perhosen kepeä lento (mikäpä ei olisi ruumiillista), hetkeksi seuloutunut riemu siitä, että maailma on ihmeellisesti olemassa. Syvä viilto joka hyväilee.
Sama viilto on vain tuskaa ja ahdistusta, jos etäisyys ei suo myötään toista osaansa, lupausta kosketuksesta. Riemun sanat raastavat sitä, joka on vain yksin. Sanani loppuvat; mitä kertoa sille, jolle kosketuksen viettelys antaa vain etäisyytensä; enhän osaa auttaa itseänikään?Jos on olemassa kosketuksen laki (sinun on kosketettava!), niin yhtä hyvin on oltava ihastumisen laki. On ihastuttava yhä uudelleen näihin vastaantuleviin olioihin, elämän hauraisiin astioihin, jotka ovat niin samanlaisia kuin itse olen ja samalla kaikkein eniten minusta eroavia jokaisessa piirteessään ja ajatuksessaan.
Kaikki ylevää yrittävät kokemuksemme ja esityksemme palautuvat tähän, käsittämättömään kauneuteen, jonka vieraan hymyn lämpö meille sulattaa.Kulku pöytien välillä on kuin kiertorata, joka mahdollistaa kosketuksen. On kosketettava uudelleen ja uudelleen, sillä sen lakiin kuuluu ehdottomasti tahdikkuus.
Ei ole tahdinmukaista jättäytyä kosketuksista – eikä tämä elävälle elämälle ole mahdollistakaan. Yhtä tärkeää on olla koskematta liikaa. Koskettaminen ei ole tarttumista vaan avautumista. On kosketettava, on oltava koskettava.
Elliptinen palautuvuus piirtää etäisyyden kosketuksen ehdoksi. Ilman etäisyyden rajaa turrumme, tuntomme hiipuu kuin vartioimaton hiillos. On palattava, aina uudelleen, oikealle etäisyydelle.
On soviteltava tuntumaa, kohtuutta, liiallisuuksien välttämistä, mutta ei suinkaan minkään ulkoisen moraalisäännön vuoksi, vaan herkistyäksemme. Jalostaaksemme sitä ihmisyyttämme, joka nauttii aistillisesti.Jaakko Koskentolan valokuvien kanssa alan tunnustella sitä ensin vain metaforiselta tai kaunopuheiselta tuntuvaa mahdollisuutta, että kosketus on jotain olennaisesti näkemiseen liittyvää.
Voiko silmä koskettaa, voiko se olla tuntemisen aistielin, yksi niistä? Voiko katse lohduttaa, etäältä, vai onko se vain kaipuun ja puutteen, etäisyyden enkeli?
Voiko etäisyys olla paitsi kosketuksen lupaus myös jo kosketus itse?Koskentolan kuvien epäreaalisuus on niiden oudossa ohjailevassa reaalisuudessa. Olen nähnyt, kokenut, tuntenut tämän, mutta silti tämä ei ole se mitä näen ja olen nähnyt. Tämä, näkymä, on vieressä, ulkopuolella, kuin baarin tuohon (ei tähän) pöytään unohtuneen valotusapparaatin katse. Olenko niin vieras itsellenikin?
Joissakin kuvissaan Koskentola ei tietenkään malta olla olematta valokuvaaja, olla osoittamatta etusormellaan, indeksisellä eleellään, johonkin tiettyyn. Kuitenkin, jos näitä kuvia ei olisi, en huomaisi joidenkin muiden kuvien lumoavaa aivan jossain muualla oloa. Hänen teostensa äärellä tasapainoilen kuin tunteen varassa, valokuvan ja ei-enää-valokuvan väliin piirtyvillä siirtymillä. Oikea etäisyys, oikea aika ja ajoitus; kuin kosketus ja sen tahdikkuus.Koskentolan kuvat varjelevat saavuttamattomuutta itseään ja tuovat juuri tämän etäisyyden nähtäville, koskettavaksi. On kuin hänen kuvansa osoittaisivat viereen, ohi, kun valokuva tavallisemmin pyrkii omimaan ja omistamaan näkemänsä, sijoittamaan sen ”tähän”. Jaakko Koskentolan kuvat ovat tuolla, jossain, kuin puhe viereisissä pöydissä, etäällä, lähellä.
Ei enää siellä; täällä. Yhä lähempänä.
Ari Kakkinen,
marraskuu 2009- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
FOTOGALLERI HIPPOLYTE
Kalevagatan 18 B, 00100 Helsingfors, Finland
+358 9 612 3344, www.hippolyte.fi4.12.2009 – 3.1.2010
Jaakko Koskentola
VID FRÄMMANDE BORD
Här, en bild; men konstigt nog förs jag redan bort från den någon annanstans.
Jaakko Koskentolas bilder villar bort en bara genom sitt tema, som är ensamheten. De viskar att de avstånd som finns mellan människor också är ett villkor för att jag någonsin ska kunna möta och bemöta någon. Någonstans är någon annan på väg mot mig genom dessa bilder.Jag förvillar mig i tanken på den gången när vi i vårt lilla sällskap började leka sanning eller konsekvens. När det blev min tur att göra uppgiften trodde mina bekanta att de kunde förvirra mig. De sa: se dig omkring och välj i lugn och ro ut den underbaraste kvinnan i den här baren, och gå sedan och berätta för henne att du tycker att hon är den vackraste här i kväll.
En uppgift som gör en glad, om hon blir glad, kanske lite, kanske senare.
Klart att jag inte talade så väl som jag föreställde mig och planerade (när man dricker vin måste man vara försiktig när man går över gränsen för det normala vardagliga beteendet) .Alla de där vackra ansiktena och den där längtan som i och med dem kommer att glimma så klart, avbrotten i berörbarheten som avstånden för med sig.
En ljuv bitterhet, när jag vet att jag inte kan äga henne eller hennes leende ens för ett ögonblick. Ingen kyss, ingen värme mot huden, men ändå... som en beröring.
På ett lätt och luftigt sätt är det människans lott att bli förtjust i andra levande varelser.
Blir jag gång på gång dödligt men på ett övergående sätt förälskad, på dessa krogar, vid borden i den här sortens barer? Det skulle alltså inte vara frågan om lust eller begär. Förälskelse: fjärilens lätta flykt (vad är då inte kroppsligt), glädjen över att världen finns till på ett underbart sätt, som för ett ögonblick sållas fram.
En djup skåra som smeker.
Den här samma skåran är bara smärta och ångest, om avståndet inte erbjuder en sin andra del, sitt löfte om beröring. Glädjens ord river i den som är ensam. Mina ord upphör; vad berättar man för den åt vilken tjusningen i beröringen bara erbjuder avstånd; kan jag då inte ens hjälpa mig själv?Om det finns en beröringens lag (du måste beröra!), så måste det lika mycket finnas en förälskelsens lag. Man måste gång på gång förälska sig i de här varelserna som kommer emot en, i dessa livets bräckliga käril, som är så lika mig och som på samma gång är de som allra mest skiljer sig från mig i alla sina drag och sina tankar.
Alla de av våra erfarenheter och framträdanden som försöker sig på det sublima återkommer till det här, till den ofattbara skönhet som en främmandes varma leende ingjuter i oss.
Gången mellan borden är som en omloppsbana som gör beröring möjlig. Man måste beröra på nytt och på nytt, för till beröringens lag hör ovillkorligen takten.
Det är inte taktfullt att låta bli att beröra – och för det levande livet är detta inte heller möjligt. Lika viktigt är det att inte beröra för mycket. Att beröra är inte att hänga sig fast, utan att öppna sig. Man måste beröra, man måste vara en som berör.
Den elliptiska återkomsten tecknar avståndet som ett villkor för beröringen. Utan avståndets gräns domnar vi, vår känsel falnar som kol som ingen vaktar. Man måste alltid på nytt återvända, till det rätta avståndet.Man måste komma överens om närheten, vad som är måttligt, om att undvika överdrifter, men absolut inte för någon yttre moralisk regels skull, utan för att vi ska bli känsligare. För att förädla just det mänskliga i oss som njuter med sinnena.
När det gäller Jaakko Koskentolas fotografier börjar jag ana den möjligheten, som allra först känns metaforisk eller retorisk, att beröring är något som alldeles tydligt hör till seendet.
Kan ögat beröra, kan det vara sinnesorganet för att känna, ett av dem? Kan blicken trösta, på stort avstånd, eller är den bara saknadens och bristens, avståndets ängel?
Kan avstånd, förutom ett löfte om beröring, också i sig vara beröringen själv?
Overkligheten i Koskentolas bilder finns i deras underliga styrande verklighet. Jag har sett, upplevt, känt det här, men ändå är det här inte det jag ser och har sett. Det här, sedda, är bredvid, utanför, som blicken i en exponeringsmätare som har glömts vid ett annat bord i baren (inte det här). Är jag så här främmande för mig själv också?
I en del av sina bilder kan Koskentola naturligtvis inte låta bli att vara fotograf, att visa med sitt pekfinger, med sin index- gest, något bestämt. Ändå, om dessa bilder inte skulle finnas, skulle jag inte märka andra bilders alldeles lysande närvaro någon annanstans. Framför hans verk balanserar jag som fångad av en känsla, genom förflyttningarna mellan foto och inte-längre-foto som avtecknar sig. Det rätta avståndet, den rätta tiden och tidsinställningen; som beröringen och dess takt.Koskentolas bilder bevarar själva ouppnåeligheten och låter en just få se, och röra vid, det här avståndet. Det är som om hans bilder pekar mot något bredvid, pekar förbi, medan ett fotografi oftast försöker göra till sitt och äga det det ser, placera det i ”det här”. Jaakko Koskentolas bilder är där, någonstans, som talet vid främmande bord, långt borta, nära.
Inte längre där; här. Allt närmare.Ari Kakkinen,
november 2009